Att sitta på älgpass - mindfulness på riktigt!
Jag jagar älg. Har någon enstaka gång varit ut och försökt fått tag på en råbock. Men annars är det älgjakten som är min grej.
Min morfar jagade, min pappa jagar, min bror jagar, mina kusiner jagar, min farbror, min fasters man och så vidare och så vidare. Det är mycket jakt här på landet, en självklar del av livet på något sätt.
Jag är uppväxt med en pappa som på den tiden ansågs som en jaktidiot (han jagar nu också men inte alls lika mycket som då under min barndom). Att det hängde ett rådjur i garaget var inget konstigt. Att vakna på tidig lördagsmorgon av en jakthund så vrålade av glädje när det skramlade i vapenskåpet hörde också till det vanliga. Att det var självklart att hänga med ut på olika pass och gå olika drev inför älgjakten var också en självklar del. Att hälsa på i jaktstugan. Att självklart åka till slakthuset under älgjakten. Att sedan när en blev äldre vara med och gå med hund och sitta på pass. Att hjälpa till att utfodra rådjuren när vinter kom. Att vara med vid skjutbanan och skjuta. Pulsa över myrar för att försöka få ett jakttorn på plats. Och så vidare.
Det har varit en del av livet.
När jag blev 15 år så tog jag jägarexamen, det innebär att den nu är 22 år sedan - hjälp! När jag sedan skulle sitta med på uppsikts jakt så fick jag stora skälvan och vågade inte alls. Så det tog några år innan jag beslutade mig för att vara med och jaga själv, då var jag myndig och fick sitta på eget pass.
Det var en alldeles speciell känsla att få vara med på riktigt. Och jag var så otroligt nervös, för hur skulle jag reagera när älgen kom, om den kom. Kunde jag bedöma avstånd, vad det var för något typ av djur, skulle jag träffa? Skulle jag våga skjuta?
Det var nog tur att den första älgen jag sköt ner var påskjuten. Det innebar att det helt enkelt bara var att skjuta. Det fanns inga, om eller klarar jag det här och så vidare. Det var helt enkelt bara att skjuta. Ett påskjutet skadat djur ska inte lida längre. Ett skott och så låg den där.
Jag minns att jag ropade på radion att jag skjutit och att älgen låg ner. Älgen, det var det jag sa - för jag kunde liksom inte riktigt komma på vad en älg utan horn heter mitt i den stora älgfrossan.
Sedan har jag haft lite tur att få skjuta lite då och då. Men jag är absolut ingen storjägare och har inte det brinnande intresset heller. Mitt liv är så mycket mer än bara jakten, men jag vill inte vara utan älgjakten. Jag har varit med upp till Sorsele på jakt för att försöka skjuta den där stora stora tjuren - utan resultat. Förra året var jag inte med, för att Vilja var för liten helt enkelt. Och nu ser jag fram emot årets jakt och allt vad det innebär av förberedelser.
Många timmar i skogen för att förbereda älgpass (vi drar våra pass innan för att en ska vara ut och förbereda inför jakten). Tid på skjutbanan (självklarhet att känna sig trygg med bössan) Uppskjutning. Och så vidare.
Och så samling med jaktlaget, elden, snacket, spänningen som sprider sig- vilket drev ska vi börja med? Ställa ut, hitta fram till passet, och så den totala närvaron. Alla sinnen är påkopplade. Se, höra, känna. Finns inget som kan få mig att vara så närvarande. Andas in och andas ut. Tankarna kommer och går.
Kanske kommer det en älg, kanske inte.
Efter en dag i skogen. Med total närvaro, myrtrampning, kanske hjälpt till att dra ut en älg som grannen skjutit, krånglat med älgtracken, slaktat i slakthuset - så sover en så gott.
Min morfar jagade, min pappa jagar, min bror jagar, mina kusiner jagar, min farbror, min fasters man och så vidare och så vidare. Det är mycket jakt här på landet, en självklar del av livet på något sätt.
Jag är uppväxt med en pappa som på den tiden ansågs som en jaktidiot (han jagar nu också men inte alls lika mycket som då under min barndom). Att det hängde ett rådjur i garaget var inget konstigt. Att vakna på tidig lördagsmorgon av en jakthund så vrålade av glädje när det skramlade i vapenskåpet hörde också till det vanliga. Att det var självklart att hänga med ut på olika pass och gå olika drev inför älgjakten var också en självklar del. Att hälsa på i jaktstugan. Att självklart åka till slakthuset under älgjakten. Att sedan när en blev äldre vara med och gå med hund och sitta på pass. Att hjälpa till att utfodra rådjuren när vinter kom. Att vara med vid skjutbanan och skjuta. Pulsa över myrar för att försöka få ett jakttorn på plats. Och så vidare.
Det har varit en del av livet.
När jag blev 15 år så tog jag jägarexamen, det innebär att den nu är 22 år sedan - hjälp! När jag sedan skulle sitta med på uppsikts jakt så fick jag stora skälvan och vågade inte alls. Så det tog några år innan jag beslutade mig för att vara med och jaga själv, då var jag myndig och fick sitta på eget pass.
Det var en alldeles speciell känsla att få vara med på riktigt. Och jag var så otroligt nervös, för hur skulle jag reagera när älgen kom, om den kom. Kunde jag bedöma avstånd, vad det var för något typ av djur, skulle jag träffa? Skulle jag våga skjuta?
Det var nog tur att den första älgen jag sköt ner var påskjuten. Det innebar att det helt enkelt bara var att skjuta. Det fanns inga, om eller klarar jag det här och så vidare. Det var helt enkelt bara att skjuta. Ett påskjutet skadat djur ska inte lida längre. Ett skott och så låg den där.
Jag minns att jag ropade på radion att jag skjutit och att älgen låg ner. Älgen, det var det jag sa - för jag kunde liksom inte riktigt komma på vad en älg utan horn heter mitt i den stora älgfrossan.
Sedan har jag haft lite tur att få skjuta lite då och då. Men jag är absolut ingen storjägare och har inte det brinnande intresset heller. Mitt liv är så mycket mer än bara jakten, men jag vill inte vara utan älgjakten. Jag har varit med upp till Sorsele på jakt för att försöka skjuta den där stora stora tjuren - utan resultat. Förra året var jag inte med, för att Vilja var för liten helt enkelt. Och nu ser jag fram emot årets jakt och allt vad det innebär av förberedelser.
Många timmar i skogen för att förbereda älgpass (vi drar våra pass innan för att en ska vara ut och förbereda inför jakten). Tid på skjutbanan (självklarhet att känna sig trygg med bössan) Uppskjutning. Och så vidare.
Och så samling med jaktlaget, elden, snacket, spänningen som sprider sig- vilket drev ska vi börja med? Ställa ut, hitta fram till passet, och så den totala närvaron. Alla sinnen är påkopplade. Se, höra, känna. Finns inget som kan få mig att vara så närvarande. Andas in och andas ut. Tankarna kommer och går.
Kanske kommer det en älg, kanske inte.
Efter en dag i skogen. Med total närvaro, myrtrampning, kanske hjälpt till att dra ut en älg som grannen skjutit, krånglat med älgtracken, slaktat i slakthuset - så sover en så gott.
Kommentarer
Skicka en kommentar