Ett Smultronställe - Navarkölen

Mamma och pappa har en stuga inte alltför långt ifrån byn. Den används mest som jaktstuga.

Den ligger i skogen, vid en väg (där det nästan aldrig kommer en bil) och det är något alldeles speciellt med den platsen.

Fåglarna kvittrar liksom aldrig så högt på någon annan plats.

Jag minns när vi var där på somrarna som barn, och vi lekte och lekte i sanden. Och mamma blev tokig på just all sand som fyllde hela stugan till slut.

Jag har liksom haft stugan som en liten miniretreat där jag dragit mig undan och bott själv någon natt då och då. För att andas, landa lite och bara vara.  Det gjorde jag redan som tonåring. Åkte dit för att bara vara, läsa en bok eller två, ta långpromenader, andas, sitta på trappen och dricka kaffe, borsta tänderna i mörkret utanför stugan. Mina kompisar tyckte nog att jag var lite märklig. Och en del undrade nog hur jag vågade. Men jag är inte rädd för varken mörker eller för att vara själv, har aldrig varit det. Snarare haft ett behov av det.

Men stugan är också förknippad med många springrundor, många promenader, plocka bär, att sitta vid tjärnen och bara vara.

Att hälsa på gubbarna under och inför älgjakten. När de eldat i kaminen så att luften tagit slut och stearinljusen har vikt sig.

Det är förstås en liten nackdel att det inte är en sjö i närheten, det hade gjort det hela betydligt enklare. Med tanke på disk och att tvätta av sig. Nu behöver vi ta med vatten, för det finns inte ens en brunn.

 Nu har pappa ett projekt på gång att han ska göra stugan lite större så att det blir ett separat sovrum.

I helgen var vi dit och kollade läget lite efter vintern.

Det är något speciellt med lugnet där. Det bara är.