Lycka en helt vanlig lördag

Att ringa mamma och fråga om hon vill med ut i skidspåret. Och hon hänger förstås med. Så otroligt härligt. Låter kanske konstigt, men det är faktiskt inte så jäkla självklart att de närmaste är där, orkar eller kan.

Förra året vid den här tiden så kämpade mamma på med cellgifter. Den här förbaskade cancern är överallt och slår sig fram. Jag är trött på den. Nu ser allt ut att ha gått bra och det är det absolut viktigaste. Tänk att båda mina föräldrar har kämpat mot cancer och som det ser ut så har det gått bra för båda, vad är sannolikheten?

Det positiva med den är att en inser att livet är här och nu, att inget är självklart och att det gäller att leva och ta vara på dagarna tillsammans. 

När mamma säger att jag kan åka iväg för att hon troligtvis sinkar mig om jag vill känna puls och jag svarar; du det är inte så noga. Och jag menar det verkligen.  Det finns fler tillfällen för mig att ösa på och få skyhög puls. Viktigast där och då i den stunden är att vi åker, pratar lite och bara är.

Bild från förra årets besök i Lofsdalen. vi hade så otrolig tur med vädret. I januari och strålande sol och perfekta temperaturer. Då var jag gravid och orkade åka lagom långt på skidorna.