En reflektion om att skaffa barn med IVF

Tänkt att jag till slut blev mamma. Vilken grej.

Så här i efterhand när en ser tillbaka på allt som varit så känner jag mig lite omskakad.

Vi försökte i flera år, jag tror det till slut blev nästan 4 år innan jag blev gravid. Och då behövde vi (trots avsaknad av "fel") hjälp av IVF för att få det att fungera.

Det var något jag bara gick igenom, även om det ibland kändes som övergrepp på mig själv. Men målet var så mycket starkare, så det var något jag bara gjorde och bara genomförde för att få bli mamma.

Vi har suttit och sett på Kampen för ett barn på SVT play. Otroligt bra! Rekommenderar alla som är det minsta nyfikna på hur det är att gå igenom en IVF behandling. Men även bra för oss, som genomgått det - att få perspektiv, gå igenom det igen det vi själva varit med om. Prata lite, gråta lite och skratta igenkännande.

Alla dessa sprutor, alla dessa gynundersökningar, alla stora känslor. Sorgen när mensen återigen kommer. "Jag vill inte ha mens, jag vill bara ha en bebis". Hoppet, sorgen, glädjen, stressen.

Känslorna när alla runt omkring säger i all välmening: tänkt inte så mycket på det.

Och när man läst på och vet precis allt om att skaffa barn, det vill säga att det är bara några få dagar när det går, att det sedan ska fästa ordentligt och så vidare och så vidare. Att det är så otroligt mycket som ska fungera. Att det faktiskt är ett underverk att det blir ett barn. Då blir det liksom. Ja skrattretande när kommentaren "tänk inte så mycket på det" kommer. Om man inte tänker på det (efter år av försök), hur stora chanser skulle det bli då? Det är ju liksom det enda man vet, att det gäller att pricka rätt dag/dagar.

Hur det blir en skaffa barn verkstad, hur det här med romantik, kärlek och lust suddas ut och ersätts av något annat. Ett måste.

När vi sedan sökte hjälp och kom till kliniken och vid första försöket träffade kurator som sa: slappna av nu, skit i att ha sex - nu får ni hjälp. Glädjen i att slippa ha sex, hur sjukt? Jag grät, för det var så oerhört skönt att slippa.

Sen började det, processen. Vilken grej. Vilken tur att det finns hjälp att få.

Det finns saker jag önskar att jag aldrig behöver genomgå igen som kvinna, det ena är att "plocka ägg" det andra är att försöka vända ett barn som ligger med huvudet uppåt (dvs i fel position inför förlossning).

Men, som sagt - det var ändå värt det. För vi fick en liten dotter, hon är snart 1 år och jag börjar vänja mig vid det här med att vara mamma.

Sakta men säkert, det känns fortfarande lite overkligt. Det kanske är så, när en kämpat länge? Att man nästan inte vågar tro att det är sant?

Det är inte självklart att man kan få barn. Det är helt otroligt egentligen. Ett litet underverk.

När man tänker på att Vilja varit utanför min kropp i flera dagar, innan hon placerades i mig - så känns det lite overkligt. När vi berättar att vi sett henne på en dataskärm, från 8 eller 16 celldelningen (jag kommer inte riktigt ihåg), så blir folk förundrade.  Att vi vid första ultraljudet som görs tidigt kunde se ett litet, litet tickande hjärta på skärmen.

Nu är hon här, full av liv och full av starka känslor. Vårt lilla barn.

Och tänkt, att kroppen mer eller mindre är sig själv igen.