Haftalunken med babybjörn - en härlig dag att minnas!

En alldeles underbar höstdag i Oktober så ville jag gå Haftalunken, en lokal vandringsled vid Haftahedarna i Malungs kommun. Det är cirka 20 minuter med bil för att ta sig till startplatsen. Vilja var 3 månader gammal och efter att vi varit ut på lite kortare sträckor innan, så ville jag prova att gå lite längre. 

Leden är nästan 9 kilometer lång och det var lite nervöst om jag skulle klara att gå med bärselen så långt  (med tanke på kejsarsnitt) och som alltid med bebis så är det ju väldigt oklart hur det kommer bli. Skulle hon trivas i selen under en längre tid? 

Jag försökte få med några andra mammor med bebisar, men det slutade med att jag gick själv. Och det var kanske lika bra det. Då får en ha sitt alldeles egna tempo och bara låta dagen bli precis så som en själv önskar. 

Det är en väldigt lättgången vandring, inga direkta backar och det är antigen stig eller spång. 

Det är alltid ett projekt när en ska iväg med bebis, det är så mycket saker som liksom inte får glömmas bort. Det är blöjor, ombyte och gud vet allt. Men jag kom iväg på min vandring och insåg inte förrän efter cirka 1 km att jag glömt något i bilen. Detta något visade sig vara en hund. Det är ju inte klokt, jag kan än minnas min totala chock när det gick upp för mig att Billy var kvar i bilen. Det var bara att gå tillbaka, hämta hunden och så gå iväg igen. Tur jag inte glömde bebis. 

Och jag som oroat mig över sträckan - skulle jag orka gå med selen, fick plötsligt lite längre att gå. 

Jag glömde dock snart bort det, för solen sken och livet det kändes så där alldeles underbart. 

Efter cirka 6 km så kommer en fram till Kvisedforsen, en härlig sandstrand i skogen vid forsen. Där finns det även en gapkoja.  Där blev det paus. Vilja hade sovit precis hela vägen men jag behövde få i mig lite energi, ta en paus från selen och dessutom kissa. Så med risk att väcka henne, så ja det var en risk jag helt enkelt behövde ta. 

Hon vaknade förstås och sket ner sig totalt. Men vad gjorde det, jag hade både blöjor och ombyte med. Och vi hade dessutom all tid i världen. Jag fyllde på med energi och jag satt sedan där på stranden och ammade. Jag lyckades hitta ett hörn där solen sken. Känslan av att jag klarar allt var stark där och då. Jag kände mig oövervinnerlig. Och viktigast av allt var att Vilja hade det så otroligt bra. Hon var glad och nöjd av att vara nära mig. Och kanske extra glad och nöjd när mamman är lyrisk, harmonisk och glad? 

Jag tänkte att de sista 3 kilometerna säkert blir lite luriga med tanke på att Vilja sovit fram tills dess. Men så fort jag började gå igen så somnade hon om.

Det var inga som helst problem att vara ute på tur med henne om man säger så.

Och mamman klarade sträckan galant. Så klart blir det lite tungt för axlarna, men det var helt ok. Jag hade även ryggsäck på ryggen som var skönt för att väga upp för den extra vikten fram på magen. Efter kejsarsnittet så var jag inte helt stabil i bålen, men förvånansvärt stark trots allt.

Slutsats: funkar kanon att gå runt ett mil med bebis på magen i sele. Både mamman och bebis nöjda och glada. 

* Mycket bra att ha ryggsäck på ryggen för att ge lite mer jämnvikt

* Stavar hade varit skönt för det är svårt att se vart en sätter ner fötterna. Stavarna gör att det blir mer säkert och stabil.  

* Ta så många pausar som ni behöver, stressa inte. 

En tur värd att minnas som vi kommer att gå många gånger. Vid nästa tillfälle så kommer det med all säkerhet att vara en bärstol som får hjälpa till.  Det finns även ett kort alternativ där en går en kort sträcka ner till forsen - perfekt för små barnben.